Samtiden är framtiden….

Apropå Apples grundare Steve Jobs bortgång. Intressant att se världens hyllningar till en industrimagnat som gått bort. Hyllningar i press, internetforum, Apple-affärer och på Facebook som om han vore självaste Moder Teresa. För 20-30 år sedan skildrades sånt här i sci-fi-filmer där företagsledare hyllades som om de vore frälsaren själv. Hyllningar som tidigare varit avsedda för presidenter, religiösa ledare, filmstjärnor, filantroper, upptäcksresande, vetenskapsmän. Vad säger det om världen? Eller rättare sagt, säger det mer om hur stor makt företag som Apple, Facebook eller Microsoft fått då det tydligen inte längre bara handlar om ett försäljare-konsument-förhållande utan det går nu så mycket djupare, blir så mycket mer personligt.  De nya företagens produkter ses inte längre som varor som man konsumerar utan de är nu en självklar förlängning av din kropp. Det här är förvisso ingenting nytt men med Apples produkter har det skapats en ny elit. Ingen ideologisk eller politisk elit utan en teknisk elit. Äger du en Apple-produkt så är du medlem i en gemenskap i en skala som aldrig tidigare skådats. Denna gemenskaps kännetecken går i vitt. Har du en Apple-produkt så blir du genast lite snyggare, lite bättre — Människa 4.0 med passande appar för livets alla situationer.

Själv äger jag inte en enda Apple-produkt och jag vill varken hylla eller vanära Steve Jobs. Även om det alltid är tragiskt när någon går bort så är han för mig bara en industrimagnat i mängden. Skulle t.ex. H&M grundare och VD få samma hyllningar, eller Coca-colas ditto eller innehavaren av den lilla antikbutiken runt hörnet?

Vad har det här då att göra med en filmblogg? Jo, det här är nämligen något som filmskapare länge gestaltat och haft farhågor om i många, många år. Där ”The Company”, ”The Industry”, ”The Firm”, oftast namnlösa företag, styrt alltmer över människor och där politiker och religiösa ledare fått mer undanskymda roller. Kan Steve Jobs död ha varit det som räddar världen ifrån att bli totaliserad i privatiseringens namn? Kanske, men då kom jag på att vi fortfarande får dras med Mark Zuckerberg och hans Facebook där Apple i jämförelse kan liknas vid en charmig och trevlig kvartersbutik.

Försvunnen…

Ikväll ska jag gå på långfilmen ”Försvunnen” som är skriven och regisserad (tillsammans med Henrik JP Åkesson) avMattias Olsson, som jag skrivit två manus tillsammans med, ”Evighetens barn” och ”Processor”. Mattias skrev manuset under vår tid på IHTV och det ska bli kul att se det färdiga resultatet, speciellt med tanke på att jag fick läsa manus på ett väldigt tidigt stadium.

Förresten, tack för tacket, pojkar!

Lagandansare

Jag ingår nu i en utvecklingsgrupp tillsammans med Miko Lazic, Beata Konar och Mike Lundahl under regi av Despotfilm i Stockholm. Ska bli mycket spännande och se vad våra kloka hjärnor kan skaka fram.

Under utveckling 2011

Vidareutveckling av långfilmsmanuset ”Help the Poor” i samarbete med Miko Lazic och Despotfilm.

Kortfilms-serie tillsammans med Despotfilm.

TV-serien ”CP-turnén” skrivet tillsammans med Peter M Eronson och i samarbete med Illusion film.

”Människa på gott och ont”. Knutna till projektet är Regina Lund, Anna Ulrika Ericsson och Magnus Krepper.

”Rockaden”

”Stockholms Försvarsskytteförening”

Långfilmsmanus

Har påbörjat omskrivningen av ett nytt långfilmsmanus som utspelar sig i IT-världen. Ett drama med thrillerinslag. 

C5 till C7. Rysk fälla. Kasparov. Fischer. Rockad.

”En hemlighet är inte en hemlighet förrän någon vet att du har en”

Allan Stewart Konigsberg, 75 år.

Idag fyller Woody Allen 75 år. En filmskapare som betytt oerhört mycket för mig genom sina filmer och krassa blick på världen. Mazel Tov!

Nytt projekt…

Jobbar med nytt spännande kortfilmsprojekt för Miko Lazic och Despotfilm.

Levande, trovärdiga, fängslande, fascinerande…

Att göra levande, trovärdiga, fängslande, fascinerande karaktärer är en konst i sig. För ett par år sedan var jag på ett manusmöte med en grupp författare. En av författarna skulle redogöra för en karaktär han skapat och hade givit karaktären så många olika egenskaper och brister; hypokondriker, självmordsbenägen, storhetsvansinne för att bara nämna några. Allt för att göra karaktären så intressant och fascinerande som möjligt. Självklart är det viktigt att karaktären man skapar är intressant men den här författaren sköt sig själv i foten och tog i för kung och fosterland. I sitt försök att göra karaktären så fascinerande och intressant som möjligt slutade det med att han hade skapat en icke trovärdig karaktär, en karaktär så överdriven att det nästan blir komiskt. Visst, det kan ibland finnas en poäng att göra ”larger-than-life”-karaktärer, exempelvis Stanley Ipkiss i ”The mask”, Jokern i ”Batman” etc, men oftast har de en huvudsaklig brist/egenskap — ensamhet, önskan att bli älskad. Något som definierar dem som personer, något som förklarar deras psykologi och brister.

För att ta ett exempel hur jag tänker när jag skapar en karaktär. Jag brukar aldrig starta med att hitta karaktärens brister utan försöker hitta dess ”normalitet”, dess status quo så att säga.

Ta en brandman. Vad är den gängse bilden av en brandman? Modig, stark, snäll, heroisk, atletisk, medel-Svensson-typ, stabilt psyke. Vi ser brandmän susa förbi i sina brandbilar på väg att utföra heroiska akter. Ser vi en polisbil susa förbi får vi inte samma positiva intryck. Låt oss skapa en karaktär:

Brandmannen heter Johan Larsson och är 40 år.

Han bor tillsammans med sin fru och två barn i en villa i ett lugnt och tryggt bostadsområde.

Johan älskar fotboll och går ofta på sitt favoritlags hemmamatcher där han känner de flesta i laget eftersom han själv spelat fotboll i klubben.

De andra brandmännen ser upp till Johan, de tycker han är en av de bättre brandmännen på stationen och är alltid en klippa när det hettar till.

Johan har alltid nära till skrattet och är en riktig skämtare.

Johan är den perfekta brandmannen om det inte vore för en sak: Johan kissar ner sig så fort han ser eld. Hans modiga och glada yttre är bara en fasad. I själva verket är han livrädd varje gång han ser en eldsvåda och måste ta sig stark sup innan han åker ut på en utryckning. Om det inte vore för familjens skull så hade han slutat på stationen för länge sen.

Utifrån det här kan man forma Johan och historien hur man vill men jag tycker det är ett bra exempel på hur man kan göra en karaktär intressant med små medel. Han är trovärdig, multidimensionell och någorlunda komplex. Självklart behöver man utveckla karaktären ytterligare men jag tycker att det är bra grund att stå på.

Dessutom blir historien mer karaktärsdriven då Johans val grundar sig på både rädslan för elden och kärleken till familjen som står i konflikt med varandra. Det skulle också vara intressant att se vad som händer om han slutar på stationen och ger efter för sin rädsla eller om han trotsar sin rädsla och skadas svårt och hur familjens situation ändras då. Självklart behöver man jobba mycket mer  Johan men detta är en bra början på en komplex men samtidigt trovärdig karaktär och visar hur man kan göra mycket med små medel.

Ett bra exempel på att ”less is more” är Anthony Hopkins butler i ”Återstoden av dagen”. Utåt sett är han en stereotypisk butler; belevad, lågmäld, artig men det inre sjuder av känslor och han kämpar en episk kamp för att inte ge efter för sin lust för Emma Thompsons karaktär.

Vi vill ha komplexa, inte komplicerade karaktärer som inte känns trovärdiga eller bara är konstiga för sakens skull. Komplexa karaktärer är i mångt och mycket viktigare att ha än sympatiska sådana,  men det är ett helt annat inlägg.

Under utveckling 2010

Långfilmsmanuset ”Människa på gott och ont”. Knutna till projektet är i dagsläget skådespelarna Regina Lund, Anna Ulrika Ericsson och Magnus Krepper; Välkomna ombord! Arbetet med att hitta producent och regissör är i full gång.

Långfilmsmanuset ”Help the poor” tillsammans och efter en idé av regissör Miko Lazic, Despot film.

TV-serien ”CP-turnén” skrivet tillsammans med Peter M Eronson.

Filmmanusbearbetning av Hans Gunnarssons debutroman ”En jävla vinter”.

mer info kommer…

”Har du ett synopsis?” *panik*

”Har du ett synopsis som du kan skicka?” En fråga som de flesta manusförfattare hatar som pesten att höra.  I kontakt med producenter och produktionsbolag blir man ganska ofta, inte alltid, ombedd att skicka ett synopsis innan man skickar sitt manus som man ägnat månader, ibland år att skriva. Många timmar av svett, självhat och slitande av hårstrån har lagts ner på ens stora mästerverk. Att då få höra att man ska skicka ett synopsis på inte mer än 2 sidor där hela historien ska finnas med kan vara ganska skräckinjagande. Alla små finurliga vändningar, nyanser, påhittiga planteringar riskerar att förbli fast på hårddisken utan att få chansen att briljera i all sin glans i ett fulländat manuskript. Och på producentens skrivbord ligger istället ett 2 sidors synopsis som den objudna kusinen från landet.

Men jag förstår ändå att producenter efterfrågar att läsa synopsis först. Trots allt är det ett effektivt instrument för att sålla agnarna från vetet och om man kan sina saker ska man kunna få ner det väsentliga i ens historia på 2 sidor. Det är en konst i sig, tro mig. Nu har jag inga egna barn men jag kan tänka mig att det är som en förälder som måste välja vilket barn han/hon älskar mest. Vilka scener, karaktärer, sekvenser ska jag ta med och vilka ska jag välja bort? Sedan är det ju det här med slutet. Ett synopsis ska helst vara hela historien från början till slut — men, om man nu skrivit ett manus där man vill att slutet ska vara en överraskning så tar det emot att avslöja det i ett synopsis. Man vill ju att producenten ska läsa ens magnifika manus, hänföras av alla finurliga planteringar och pay-offs och sedan komma till slutet för att då utbrista i ett jubel över författarens intelligens och påhittighet — slänga sig på telefonen och skrika att ”Det kunde jag aldrig ha gissat på! Jag är oerhört tacksam att du inte avslöjade slutet i ditt ganska så undermåliga synopsis!”