Tonbrott

Tobias Kleväng, manusförfattare

Levande, trovärdiga, fängslande, fascinerande…

Att göra levande, trovärdiga, fängslande, fascinerande karaktärer är en konst i sig. För ett par år sedan var jag på ett manusmöte med en grupp författare. En av författarna skulle redogöra för en karaktär han skapat och hade givit karaktären så många olika egenskaper och brister; hypokondriker, självmordsbenägen, storhetsvansinne för att bara nämna några. Allt för att göra karaktären så intressant och fascinerande som möjligt. Självklart är det viktigt att karaktären man skapar är intressant men den här författaren sköt sig själv i foten och tog i för kung och fosterland. I sitt försök att göra karaktären så fascinerande och intressant som möjligt slutade det med att han hade skapat en icke trovärdig karaktär, en karaktär så överdriven att det nästan blir komiskt. Visst, det kan ibland finnas en poäng att göra ”larger-than-life”-karaktärer, exempelvis Stanley Ipkiss i ”The mask”, Jokern i ”Batman” etc, men oftast har de en huvudsaklig brist/egenskap — ensamhet, önskan att bli älskad. Något som definierar dem som personer, något som förklarar deras psykologi och brister.

För att ta ett exempel hur jag tänker när jag skapar en karaktär. Jag brukar aldrig starta med att hitta karaktärens brister utan försöker hitta dess ”normalitet”, dess status quo så att säga.

Ta en brandman. Vad är den gängse bilden av en brandman? Modig, stark, snäll, heroisk, atletisk, medel-Svensson-typ, stabilt psyke. Vi ser brandmän susa förbi i sina brandbilar på väg att utföra heroiska akter. Ser vi en polisbil susa förbi får vi inte samma positiva intryck. Låt oss skapa en karaktär:

Brandmannen heter Johan Larsson och är 40 år.

Han bor tillsammans med sin fru och två barn i en villa i ett lugnt och tryggt bostadsområde.

Johan älskar fotboll och går ofta på sitt favoritlags hemmamatcher där han känner de flesta i laget eftersom han själv spelat fotboll i klubben.

De andra brandmännen ser upp till Johan, de tycker han är en av de bättre brandmännen på stationen och är alltid en klippa när det hettar till.

Johan har alltid nära till skrattet och är en riktig skämtare.

Johan är den perfekta brandmannen om det inte vore för en sak: Johan kissar ner sig så fort han ser eld. Hans modiga och glada yttre är bara en fasad. I själva verket är han livrädd varje gång han ser en eldsvåda och måste ta sig stark sup innan han åker ut på en utryckning. Om det inte vore för familjens skull så hade han slutat på stationen för länge sen.

Utifrån det här kan man forma Johan och historien hur man vill men jag tycker det är ett bra exempel på hur man kan göra en karaktär intressant med små medel. Han är trovärdig, multidimensionell och någorlunda komplex. Självklart behöver man utveckla karaktären ytterligare men jag tycker att det är bra grund att stå på.

Dessutom blir historien mer karaktärsdriven då Johans val grundar sig på både rädslan för elden och kärleken till familjen som står i konflikt med varandra. Det skulle också vara intressant att se vad som händer om han slutar på stationen och ger efter för sin rädsla eller om han trotsar sin rädsla och skadas svårt och hur familjens situation ändras då. Självklart behöver man jobba mycket mer  Johan men detta är en bra början på en komplex men samtidigt trovärdig karaktär och visar hur man kan göra mycket med små medel.

Ett bra exempel på att ”less is more” är Anthony Hopkins butler i ”Återstoden av dagen”. Utåt sett är han en stereotypisk butler; belevad, lågmäld, artig men det inre sjuder av känslor och han kämpar en episk kamp för att inte ge efter för sin lust för Emma Thompsons karaktär.

Vi vill ha komplexa, inte komplicerade karaktärer som inte känns trovärdiga eller bara är konstiga för sakens skull. Komplexa karaktärer är i mångt och mycket viktigare att ha än sympatiska sådana,  men det är ett helt annat inlägg.

Annonser

oktober 25, 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar