Tonbrott

Tobias Kleväng, manusförfattare

Levande, trovärdiga, fängslande, fascinerande…

Att göra levande, trovärdiga, fängslande, fascinerande karaktärer är en konst i sig. För ett par år sedan var jag på ett manusmöte med en grupp författare. En av författarna skulle redogöra för en karaktär han skapat och hade givit karaktären så många olika egenskaper och brister; hypokondriker, självmordsbenägen, storhetsvansinne för att bara nämna några. Allt för att göra karaktären så intressant och fascinerande som möjligt. Självklart är det viktigt att karaktären man skapar är intressant men den här författaren sköt sig själv i foten och tog i för kung och fosterland. I sitt försök att göra karaktären så fascinerande och intressant som möjligt slutade det med att han hade skapat en icke trovärdig karaktär, en karaktär så överdriven att det nästan blir komiskt. Visst, det kan ibland finnas en poäng att göra ”larger-than-life”-karaktärer, exempelvis Stanley Ipkiss i ”The mask”, Jokern i ”Batman” etc, men oftast har de en huvudsaklig brist/egenskap — ensamhet, önskan att bli älskad. Något som definierar dem som personer, något som förklarar deras psykologi och brister.

För att ta ett exempel hur jag tänker när jag skapar en karaktär. Jag brukar aldrig starta med att hitta karaktärens brister utan försöker hitta dess ”normalitet”, dess status quo så att säga.

Ta en brandman. Vad är den gängse bilden av en brandman? Modig, stark, snäll, heroisk, atletisk, medel-Svensson-typ, stabilt psyke. Vi ser brandmän susa förbi i sina brandbilar på väg att utföra heroiska akter. Ser vi en polisbil susa förbi får vi inte samma positiva intryck. Låt oss skapa en karaktär:

Brandmannen heter Johan Larsson och är 40 år.

Han bor tillsammans med sin fru och två barn i en villa i ett lugnt och tryggt bostadsområde.

Johan älskar fotboll och går ofta på sitt favoritlags hemmamatcher där han känner de flesta i laget eftersom han själv spelat fotboll i klubben.

De andra brandmännen ser upp till Johan, de tycker han är en av de bättre brandmännen på stationen och är alltid en klippa när det hettar till.

Johan har alltid nära till skrattet och är en riktig skämtare.

Johan är den perfekta brandmannen om det inte vore för en sak: Johan kissar ner sig så fort han ser eld. Hans modiga och glada yttre är bara en fasad. I själva verket är han livrädd varje gång han ser en eldsvåda och måste ta sig stark sup innan han åker ut på en utryckning. Om det inte vore för familjens skull så hade han slutat på stationen för länge sen.

Utifrån det här kan man forma Johan och historien hur man vill men jag tycker det är ett bra exempel på hur man kan göra en karaktär intressant med små medel. Han är trovärdig, multidimensionell och någorlunda komplex. Självklart behöver man utveckla karaktären ytterligare men jag tycker att det är bra grund att stå på.

Dessutom blir historien mer karaktärsdriven då Johans val grundar sig på både rädslan för elden och kärleken till familjen som står i konflikt med varandra. Det skulle också vara intressant att se vad som händer om han slutar på stationen och ger efter för sin rädsla eller om han trotsar sin rädsla och skadas svårt och hur familjens situation ändras då. Självklart behöver man jobba mycket mer  Johan men detta är en bra början på en komplex men samtidigt trovärdig karaktär och visar hur man kan göra mycket med små medel.

Ett bra exempel på att ”less is more” är Anthony Hopkins butler i ”Återstoden av dagen”. Utåt sett är han en stereotypisk butler; belevad, lågmäld, artig men det inre sjuder av känslor och han kämpar en episk kamp för att inte ge efter för sin lust för Emma Thompsons karaktär.

Vi vill ha komplexa, inte komplicerade karaktärer som inte känns trovärdiga eller bara är konstiga för sakens skull. Komplexa karaktärer är i mångt och mycket viktigare att ha än sympatiska sådana,  men det är ett helt annat inlägg.

Annonser

oktober 25, 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Under utveckling 2010

Långfilmsmanuset ”Människa på gott och ont”. Knutna till projektet är i dagsläget skådespelarna Regina Lund, Anna Ulrika Ericsson och Magnus Krepper; Välkomna ombord! Arbetet med att hitta producent och regissör är i full gång.

Långfilmsmanuset ”Help the poor” tillsammans och efter en idé av regissör Miko Lazic, Despot film.

TV-serien ”CP-turnén” skrivet tillsammans med Peter M Eronson.

Filmmanusbearbetning av Hans Gunnarssons debutroman ”En jävla vinter”.

mer info kommer…

juni 12, 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

”Har du ett synopsis?” *panik*

”Har du ett synopsis som du kan skicka?” En fråga som de flesta manusförfattare hatar som pesten att höra.  I kontakt med producenter och produktionsbolag blir man ganska ofta, inte alltid, ombedd att skicka ett synopsis innan man skickar sitt manus som man ägnat månader, ibland år att skriva. Många timmar av svett, självhat och slitande av hårstrån har lagts ner på ens stora mästerverk. Att då få höra att man ska skicka ett synopsis på inte mer än 2 sidor där hela historien ska finnas med kan vara ganska skräckinjagande. Alla små finurliga vändningar, nyanser, påhittiga planteringar riskerar att förbli fast på hårddisken utan att få chansen att briljera i all sin glans i ett fulländat manuskript. Och på producentens skrivbord ligger istället ett 2 sidors synopsis som den objudna kusinen från landet.

Men jag förstår ändå att producenter efterfrågar att läsa synopsis först. Trots allt är det ett effektivt instrument för att sålla agnarna från vetet och om man kan sina saker ska man kunna få ner det väsentliga i ens historia på 2 sidor. Det är en konst i sig, tro mig. Nu har jag inga egna barn men jag kan tänka mig att det är som en förälder som måste välja vilket barn han/hon älskar mest. Vilka scener, karaktärer, sekvenser ska jag ta med och vilka ska jag välja bort? Sedan är det ju det här med slutet. Ett synopsis ska helst vara hela historien från början till slut — men, om man nu skrivit ett manus där man vill att slutet ska vara en överraskning så tar det emot att avslöja det i ett synopsis. Man vill ju att producenten ska läsa ens magnifika manus, hänföras av alla finurliga planteringar och pay-offs och sedan komma till slutet för att då utbrista i ett jubel över författarens intelligens och påhittighet — slänga sig på telefonen och skrika att ”Det kunde jag aldrig ha gissat på! Jag är oerhört tacksam att du inte avslöjade slutet i ditt ganska så undermåliga synopsis!”

maj 31, 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Jens Jonsson, Marianne Ahrne och det svenska språket.

Jag hittade en hemsida som regissören och manusförfattaren Jens Jonsson har. Jens har skrivit och regisserat filmer som Ping pongkingen och Det enda rationella. På hemsidan har han publicerat intervjuer med filmarbetare, däribland Marianne Ahrne, f.d. filmkonsulent på Svenska filminstitutet. Marianne är en kvinna med bestämda åsikter om svensk film och kanske framförallt användandet av det svenska språket i manus. Jag och  regissören Miko Lazic har arbetat med henne i samband med ett projekt och kan skriva under på hennes noggrannhet när det kommer till grammatik och språkanvändning. När vi satt i hennes kök och gick igenom vårt manus kändes det nästan som att ha färdats tillbaka till grundskolan i en tidsmaskin. Återigen satt jag och kämpade med grammatiken. Mariannes röda bockar i sid-kanten återkom oroväckande ofta. Men hon har rätt, det är viktigt att man inte framstår som slarvig när producenter, regissörer och skådespelare läser ens alster. I manus är meningsuppbyggnaden väldigt annorlunda om man jämför med skönlitteratur, meningar är oftast mycket mer korthuggna och den löpande texten har ofta ett staccatoliknande tempo. Men prepositioner, pronomen och allt vad det heter ska ju vara korrekt, det har Marianne rätt i.

Läs den ganska underhållande intervjun med henne här: http://www.jensjonsson.com/

maj 7, 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

När ett manus tar över ens liv…

Ibland när jag känner att jag kommit på en riktigt bra idé till ett manus händer det märkliga saker både i hjärnan och resten av kroppen. Man kan nog likna det vid en förälskelse; det spritter till i benen, jag får svårt att andas och aptiten försvinner. Jag blir oftast nästan katatonisk, stirrar apatiskt ut genom köksfönstret när vår lilla familj äter middag, svarar knappt på tilltal och om jag svarar blir det oftast, ”mmm….jaaaa….mmmm….va?” Idéer kommer i en ständigt stridande ström och det viktigaste är att få ner dem i pränt på något sätt, i mobilen, på ett kvitto, anteckningar i handen. Jag har aldrig haft svårt att komma på historier, det svåra är att sålla agnarna från vetet. Att vara självkritisk är ett måste. En idé som ena dagen känns som den bästa idén i världshistorien kan jag nästa dag spy galla över och göra att jag ifrågasätter mitt eget förnuft. Hur kunde jag hetsa upp mig över den här genomruttna, förutsägbara, kräk-framkallande smörjan? Men vissa idéer vill inte, vägrar att försvinna ut ur skallbenet. Dessa idéer börjar leva sina egna liv, tar sig in i varje vrå i hjärnan, tar plats, gnager sig genom Amygdala vidare till hjärnans mörkaste kammare. Där inne härjar seriemördare, hippies, deprimerade samer, sextörstande bokförläggare, penningkåta tandläkare, illojala rojalister, känslokalla industrialister — Alla pockar på min uppmärksamhet, vädjar till mig; berätta min historia, hur otäck den än må vara!

Glad Påsk!

april 1, 2010 Posted by | Uncategorized | 1 kommentar

Was ist los, Roy Andersson?

Under sitt invigningstal på Göteborgs filmfestival gick regissören Roy Andersson till attack mot Svenska Filminstitutets filmpolitik. Han sågade institutets marknadsstöd till kommersiella filmer jäms med fotknölarna och gick till och med så långt som att göra en relation till nazismen. Han orerade om att Åsa-Nisse-filmernas upphovsman deltog i Waffen-SS under andra världskriget och med största sannolikhet var delaktig i nazisternas utrotning av judar. Vad det här har att göra med SFI:s filmpolitik vet nog ingen annan än Roy. Låter lite som om han vill vara kontroversiell och fyrar av sina mest grovkalibriga vapen i stridens första hettande batalj, Roys egna blitzkrieg om ni så vill.

Marknadsstödet finns inte längre men jag tycker det fanns en poäng med det. Att man gav stöd till filmer som riktade sig till en bredare publik. Jag är verkligen inget fan av filmer som ”Göta kanal”, ”Vi hade i alla fall tur med vädret…igen” men de här filmerna genererar ju faktiskt pengar till andra, smalare, personligare filmer. Men att som Roy Andersson helt förkasta stora delar  av den kommersiella delen av filmbranschen är att skjuta sig själv i foten. Det här belyser ett stort problem inom svensk film som jag ser det. En självgodhet där bara filmer som anses som ”viktiga” och ”svåra” förtjänar respekt. Vad vi behöver i Sverige är en bred repertoar av filmer, alltifrån drama till science-fiction, inte en likartad, enkelspårig uppsjö av introverta navelskådarfilmer. Sedan är det ju lite roligt att Roy Andersson beklagar sig över kommersialismen i svensk film när han själv har gjort x antal reklam-filmer i kommersialismens ledband.

Dess värre är inte Roy ensam om att ha detta tråkiga synsätt på svensk film. I Sverige är det fult att göra genrefilm. Det Bergmanska arvet ligger som ett vått täcke över branschen och det är hög tid att sparka bort täcket och låta all film florera. Utan publik, ingen svensk filmbransch. Och nästa gång, om du nu måste göra en jämförelse med nazismens illdåd, gör det med något som verkligen ligger i paritet med judeutrotningen, Roy. Det är ett alltför allvarligt ämne för att missbrukas så här.

SFI gör ett viktigt jobb men att bara ha 2-3 långfilmskonsulenter borgar för att produktionen av film riskerar att bli för likartad. Istället tycker jag att man borde dela upp konsulenterna i olika genres:  Drama – komedi – thriller – skräck – action. På så vis garanterar man att bredda filmutbudet vilket alla tjänar på i långa loppet. Om t.ex. fler skräckfilmer får stöd i ett tidigt stadium har de en större chans att bli bättre som slutprodukt vilket gör att fler och fler skriver bättre och bättre skräckfilmmanus, vilket i sig leder till att manusurvalet blir större och till slut har  kvaliteten genom hela filmproduktionskedjan höjts = bättre skräckfilmer. Detta kan appliceras till ovan nämnda genres.

Läs mer om Roy Anderssons tal:

http://www.kvp.se/noje/film/1.1863694/roy-anderssons-kritik-till-sfi-s-filmpolitik

februari 2, 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

shhh…Svenska filminstitutet tar till orda

Svenska Filminstitutet (SFI) har i ett s.k. remissvar kommenterat den statliga filmutredningen som kom för ett tag sedan.  Mycket snack om producenter hit och dit men faktiskt också lite positiva tongångar om manusförfattare som inte har en producent i ryggen.

Filmpolitik är oerhört tråkigt men nödvändigt. Det blir ofta mycket prat om avtal och stöd som man knappt förstår vad de betyder. Saker som, PRS, marknadsstöd, förhandsstöd, konsulentstöd. Förhandsstöd och konsulentstöd talar för sig själva men PRS och marknadsstöd är lite mer invecklat.

Sedan nämns ordet ”kvalitetsfilm”- Vad är egentligen kvalitetsfilm? Jag förstår att SFI syftar på icke-genrefilm. Filmer som inte bara vänder sig till den stora publik som besöker SF:s Filmstadskomplex runtom i landet. Men i mina ögon är kvalitetsfilm all film som är bra oavsett om budgeten är 1 miljard eller 100 000 kr. En komedi som lyckas med konststycket att få sin publik att skratta är i mina ögon en kvalitetsfilm.

forts. följer…

Hela remissvaret finns att läsa här:

http://www.sfi.se/Documents/Dokument%20fr%C3%A5n%20Svenska%20Filminstitutet/Remissvar/V%C3%A4gval%20f%C3%B6r%20filmen%20%28SOU%202009%2073%29.pdf

januari 31, 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

2000-talets bästa filmer, ingen rangordning

Det var ett ganska bra decennium för film.  Noterbart är att Charlie Kaufmann har med 3 filmer som manusförfattare och regissör. Inte illa pinkat. 3 dokumentärer vittnar om att dokumentärfilmen kom upp på den stora duken och blev något av 2000-talets stora opinionsbildare. Woody Allen har gjort en storstilad comeback med ett par riktigt bra filmer som visar att han fortfarande håller som filmskapare. Vidare återfinns 3 svenska filmer och en dansk/svensk film på listan; Moodyson, von Trier, Thomas Alfredsson och Johan Kling.

–         Lilja 4ever

–         Synechdoche

–         Eternal sunshine of the spotless mind

–         Gladiator

–         The royal tenenbaums

–         Sagan om ringen-trilogin

–         Old boy

–         Grizzly man

–         Pans labyrinth

–         Vicky Christina Barcelona

–         Låt den rätte komma in

–         Amores perros

–         Dancer in the dark

–         Lost in translation

–         Adapation

–         De andras liv

–         I skuggan av värmen

–         Undergången

–         Napoleon dynamite

–         Match point

–         The reader

–         Capturing the Friedmanns

–         Sideways

–         Ratatouille

–         Crouching tiger, hidden dragon

–         Best in show

–         Borat

–         Almost famous

–         United 93

–         No country for old men

–         There will be blood

–         Darling

–         Mulholland drive

–         Knocked up

–         Collateral

–         Tillsammans

–          Fahrenheit 9/11

januari 2, 2010 Posted by | Uncategorized | 2 kommentarer

När verkligheten överträffar dikten

I Robert Altmans ”Spelaren” finns en scen där ett filmbolag diskuterar om man kan eliminera manusförfattaren i den kreativa processen. Peter Gallagher spelar den kaxige producenten Levy och tar en dagstidning som exempel på att man kan finna filmhistorier i var och varannan artikel. Det ligger mycket i det han säger och läser man Aftonbladets webbtidning kan få många uppslag till historier, även om många har lite ”movie-of-the-week” över sig. Men smaka lite på de här rubrikerna: ”Diplomater greps för smuggling”, ”Lever sin dröm genom Ikea”, ”Ny variant av viruset farligare”, ”Dödade 60 och sålde offrens fett”, ”Supermodell bloggade inför sitt självmord”.

Eller på DN.se; ”Stor spelhärva avslöjad i Europa”, ”Begravningsbyrå anklagas för fylleri”.

Verkligheten överträffar ofta dikten heter det ju och visst kan man hålla med om det. Min favorit är ”Begravningsbyrå anklagas för fylleri” — ”Six feet under” möter ”Torsk på Tallinn.” Själva rubriken dryper av svart humor och öppnar upp för en drös roliga upplägg blandat med en lagom dos tragedi.

Eller varför inte ”Dödade 60 och sålde offrens fett”? — Lite ”Fight club” blandat med ”Henry – portrait of a serial killer.” Konsumtionssamhället gone wild.

Men även om man kan hitta uppslag till filmer genom tidningar och andra källor måste någon skriva manuset. Tyvärr blir filmbranschen inte av med oss manusförfattare än på ett bra tag. För att citera Griffin Mill (Tim Robbins) i ”Spelaren” — ”I was just thinking what an interesting concept it is to eliminate the writer from the artistic process. If we could just get rid of these actors and directors, maybe we’ve got something here.”

november 20, 2009 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Manusböcker till förbannelse

På nätet kan man hitta en uppsjö av böcker som säger sig ha svaret på hur man skriver ett framgångsrikt filmmanus. De flesta är av amerikanska författare som Linda Seger och Syd Field. Det är lätt att bli snurrig av alla tips som översköljer en. Mitt tips är att låta böckerna stå kvar i bokhyllan och se film, film och återigen film. Läs istället filmmanus (Drew’s scriptorama) gärna samtidigt som du ser filmen och se hur man skrivit scener och karaktärer. Manusböcker har en tendens att bli väldigt vetenskapliga och tekniska, risken är att man stirrar sig blind på struktur och man glömmer bort att ens huvuduppgift är att berätta en historia så bra som möjligt. Vill ändå rekommendera några böcker som har många matnyttiga tips: Linda Segers ”Creating unforgettable characters”, Jennifer van Sijlls ”Cinematic storytelling” och Michael Tiernos ”Aristotle’s Poetics for Screenwriters”. Särskilt van Sijlls bok tycker jag är oerhört bra där hon ger en mängd exempel på ”show don’t tell” scener/sekvenser från filmer som ”Blue velvet” och ”The sweet hereafter.” Hur man kan berätta mycket med små visuella medel något av den svåraste utmaning man ställs inför som manusförfattare. Det är lätt att man brer på med exposition och dialog som skulle kunna ersättas av något så enkelt som en visuell händelse.

november 3, 2009 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar